Berättelsen  11:53


Aldrig kommer jag förbi kvinnorna



Aldrig kommer jag förbi kvinnorna

varje gång jag ska genom porten står de där

de tränger sig på

alla tre pratar i munnen på varandra

de pratar och pratar

de tar på mig

tre generationer

mormor, mamma och dottern




Om natten



Fåglarna satt i en rad på taket och visade sina svarta kroppar

för månen

vingarna var utfällda

de väldiga näbbarna pekade nedåt


Om natten kommer dessa stora fåglar

sitter på våra hus i mörkret

går vi ut flyger de i väg

bara inifrån huset ser vi dem

men man kan inte stå för nära fönstret


Utan att tända går jag ibland upp på natten

ser dem sitta där i månskenet

kvarlevor från en urtid

fjäderlösa, nakna

tunga


på natten smyger jag

i  mina mörka rum







en spetsgardin



en söt melodi spelade

lätt elektronisk

också påminnande om en speldosa

upp till övervåningen

genom det vita

uppför trapporna

genom att vika undan en spetsgardin

ljuset skrämde mig

ge mig sömnen






en liten vit apa



vi hittade en liten vit apa i bilens koffert

hon låg i en papplåda

verkade svag

jag la en kudde under hennes huvud

och smekte henne

hon fick en ljusblå filt över sig

utan att se på mig sträckte hon ut sin hand

jag tog den


efter ett par dagar kunde hon äta lite själv

hon låg mest i sin låda

fortfarande svag

en kväll stod hon framför fåtöljen som jag satt i

jag tog upp henne i knäet

då slog hon armarna om mig

hon lutade sitt huvud mot min krage

jag kände tårar mot min hals








guld



guld på väggarna

dun regnar ned från taken

går genom rummen

fåglarna hörs knappast här inne







sorg


en vänlig dam kom med några kuddar

som jag skulle ha på händerna för att de inte skulle blöda

jag hade inget blod

bara en stor sorg.

yrsel









inne i skogen


fåglarna var mycket färggranna med långa ben

de var nog en och en halv meter höga

blå och rosa och duniga

små huvuden,  kraftiga näbbar

jag kom rätt nära


inne i skogen fanns också några uteliggare

halvfulla, trasigt klädda

de brydde sig inte om fåglarna

de närmade sig mig

hojtande


i backen mötte jag ett brudfölje

brudparet i täten

de letade efter en vacker plats

jag pekade mot skogen med fåglarna

men sa inget om trashankarna


i samma skog växer det svamp om hösten

jag har varit där förut

då var det mörkare och mer ensamt

inga andra människor

inga andra fåglar








Själv undviker jag speglar


Den siamesiska tvillingen

med ett huvud

fyra ben och bred överkropp

såg ut som en spindel där hon satt på huk i personalrummet.


man får inte gå in i personalrummet,

jag vänjer mig aldrig med att vara här.

för att fördriva tiden läser jag böcker.

en del av de jag möter i korridorerna har fågelhuvuden,

några har också långa ben, som vadarfåglar.

Andra ler rart med två munnar

någon har fjäll på halsen, det är vackert.

själv undviker jag speglar.